Jag hade förväntat mig att den där dryga känslan där det började göra ont i rygg, rumpa och lår skulle infinna sig redan efter tio mil. Men efter tio mil var jag inte ens i närheten av den känslan. Det kändes faktiskt hur bra som helst. Inte förrän femton - tjugo mil började det ta emot en aning och endast de sista fem milen blev sådär dryga som jag hade förväntat mig att halva loppet skulle vara. Rumpsmärtan var helt acceptabel den med, det var bara i slutet på loppet när jag skulle hoppa på cykeln igen efter en av våra raster som det kändes allt annat än bra. Men efter ett par minuter hade stjärten domnat bort och det kändes helt okej igen.

Eftersom det här var ett extrainsatt lopp för klassikerdeltagare skiljde det sig lite från den riktiga Vätternrundan. Till att börja med fanns det inga avspärrningar, så vi cyklade tillsammans med övrig trafik, vilket stundtals skapade en viss irritation hos våra medtrafikanter. Sen fanns det inga depåer som i det riktiga loppet, men däremot hade vi vår egen följebil, som stannade på de platser där depåerna brukar ligga. Där bjöds det på sportdryck, vatten, bananer, risifrutti, brödbullar, chips och godis. Hur många bullar jag tryckte i mig under dagen vill jag inte ens tänka på. Sen tror jag inte Ahlgrens bilar någonsin smakat så gott som de gjorde i lördags.

Men den största skillnaden jämfört med den riktiga Vättenrundan var att man var tvingad att hålla ihop med sin grupp under hela loppet. Det hade både sina för- och nackdelar. Nackdelen var att om någon ramlade eller fick punktering tvingades hela gruppen stanna att vänta. I vår grupp hade vi fyra sådana incidenter. Dessutom hade vi väldigt generösa pauser, vilket visserligen var skönt, men oftast tyckte jag att de blev lite väl långa. Den stora fördelen var att vi cyklade som en grupp. Det första våra ledare gjorde var nämligen att instruera oss i konsten att cykla i grupp, vilket i princip betyder att man cyklar på led och turas om att ligga längst fram. En taktik som jag underskattat rejält. Jag hade uppfattningen att den lilla vinsten i minskat luftmotstånd inte övervägde risken med att cykla så nära varandra. Men nu har jag helt ändrat åsikt. Vid cykelturen till och från skolan kvittar det. Men vid en tur på trettio mil så gör det faktiskt ganska stor skillnad att inte behöva ta hela luftmotståndet på egen hand.

Förmodligen hade jag klarat av att cykla i en något snabbare grupp. Vår grupp tog kom runt på dryga sexton timmar, men jag hade anmält mig till en grupp som siktade på tretton till femton timmar. Hade inga incidenter inträffat och hade vi kortat ner pauserna något hade vi förmodligen tagit oss runt på det också. Men hade jag cyklat den riktiga Vättenrundan på egen hand, och därmed inte behövt vänta och kunna ta lite kortare pauser, tror jag ändå inte det gått så mycket snabbare. För när vi väl cyklade så höll vi ett ganska hyfsat tempo. Jag är övertygad om att jag inte skulle kunna hålla det tempot på egen hand i trettio mil, så i slutändan tror jag för- och nackdelarna jämnade ut sig.

Mer bilder finns i bildarkivet. De flesta bilderna togs av Patrik. Och om Johan får tummen ur - och jag har tid och lust - kanske jag klipper ihop en liten film också.

5 comments »

Förra veckan skickade jag in mina ansökningspapper till påbyggnadsutbildningen i Västerås. Det är en flygutbildning som tar vid där utbildningen på flyggymnasiet slutade och ger de certifikat och behörigheter som krävs för att flygbolag ska kunna titta på min ansökan utan att få sig ett gott skratt. Men med tanke på antalet arbetslösa piloter och konjunkturen så är väl det förmodligen det mest troliga scenariot även efter utbildningen. Hur som helst, för att över huvud taget ha en chans att komma in på påbyggnadsutbildningen krävs det ett godkännande från en flygpsykolog.

Mina prestationer under testerna var väl inte direkt imponerande. Men tydligen tillräckligt bra för att flygpsykologerna kunde ge mig ett godkänt utan att få dåligt samvete. Så jag är med i matchen i alla fall.

1 comment »

I lördags bestämde sig Lina för att göra ett trädgårdsland, och jag fastnade lite för projektet jag med. Så hela eftermiddagen i lördags och hela förmiddagen i söndags jobbade vi med trädgårdslandet.

Vi har planterat smultron, sallad, dill, persilja, morötter, ruccola och lite blommor. Det kommer nog bli skitbra.

1 comment »

På lördag gäller det. Jag, silverpilen (min cykel) och trettio mil landsväg. Det kommer inte att gå fort och det kommer att göra ont, men jag ska nog lyckas ta mig runt Vättern.

Igår generalrepeterade jag genom att cykla Roslagsrundan. Inför loppet hade jag införskaffat nya och smalare däck, pedaler med clips, en hållare för vattenflaskan och ett par cykelbyxor. Jag är nöjd med alla mina köp, men nöjdast är jag över min cykelbyxor. Efter tretton mil med cykelbyxor hade jag ungefär lika ont i röven som efter sju mil utan.

Jag startade med första gruppen. Så mycket mer blev det inte med första startgruppen. De stack iväg redan i första kurvan. Kvar var jag och en till cyklist som jag tog rygg på samtidigt som jag försökte få mina skor att fästa i pedalerna. När jag väl fått fast dem var det bara att trampa på i regnet.

Efter sisådär en mil noterade jag ett konstigt ljud men jag kunde inte riktigt lokalisera källan. Jag misstänkte att det var växlarna eller mina byxor. Men efter två och en halv mil konstaterade jag att ljudet jag hörde var luft som pyste ut ur ett hål i däcket. Slutsatsen var inte så svår att dra med tanke på att jag i princip cyklade på fälgen. Närmaste vätskekontroll låg bara några kilometer bort, så det var bara att börja gå. Efter en stund hittade en funktionär mig och jag fick skjuts den sista biten. Sen fick jag stå en bra stund i regnet och vänta innan någon med en extraslang dök upp. Men när han väl dök upp bytte han slang på bara ett par minuter. Sen var det bara att ge sig av igen.

Halvvägs - och tillbaka i Norrtälje - fick jag reda på att sexton hade brutit och jag var väldigt frestad att göra detsamma. Men jag behövde träningen, så jag bestämde mig för att fortsätta. Andra varvet gick över förväntan faktiskt, tyckte att jag höll ett ganska bra tempo och inga punkteringar. De sista två milen sprack det till och med nästan upp.

5 comments »

I tisdags började mitt sommarlov. I teorin det vill säga. Den sista obligatoriska tentan för terminen gick nämligen då. Men sen har jag förmodligen två omtentor att skriva, fyra inlämningsuppgifter och en projektrapport att skriva klart. Men rent teoretiskt har jag alltså sommarlov, och då krävs det någon form av avslutning. Och finns det egentligen något bättre sätt att avsluta terminen på än att samla ihop elva KTH:are, fyra fyrhjulingar, ett dussin paintballgevär och ett kubbspel.

Först ut var fyrhjulingarna. Tävlingen fungerade som så att alla deltog i ett kvalificeringsheat och sedan delades alla upp i olika finaler beroende på tiden från kvalificeringsheaten. Jonas tyckte det var så roligt att köra fyrhjuling att han lyckades med bedriften att köra två varv för mycket i B-finalen. Själv lyckades jag knipa den tredje och sista platsen i A-finalen. Men väl där var jag chanslös mot Stefan och Marcus ("Grindermannen"). Fyrhjulingar är inte så tippstabila, fråga bara Hede som helt klart var den som var närmast en vurpa. Men tippstabila eller ej, de var väldigt roliga att köra, och det var ändå huvudsaken.

Sedan beväpnade vi oss med varsitt paintballgevär och gav oss ut i skogen för att skjuta färg på varandra. Vi delade upp lagen så att alla som gjort någon form av militärtjänst hamnade i ett lag. Eftersom Marcus låg i flottan så hamnade han med oss andra. När kampen startade ryckte Jonas och jag fram mot den vänstra fronten. Efter en intensiv eldstrid omgrupperade vi åt höger, och då såg Jonas något som rörde sig vid fortet och drog iväg ett par snabba skott. Bra, om det inte varit Richard från vårt eget lag. För min del blev första rundan lite av ett misslyckande. Medan jag och Jarelius satt och diskuterade vårt nästa drag hade Zackrackricksson smugit sig runt oss och drog ett skott i arslet på Jarelius och ett skott i huvudet på mig.

Den andra rundan så hade vi betydligt mer ammunition, men ändå så hade jag dunkat iväg alla mina bollar på under fem minuter i en takt som skulle göra ett maskingevär avundsjukt. När ammunitionen tog slut fanns det tre alternativ. Det första var att helt enkelt gå och sätta sig och vänta, det andra var att tigga ammunition från sina lagkamrater och det sista alternativet var att plocka upp gamla bollar från marken. Jag valde alternativ två, men Jonas valde alternativ tre och sket fullständigt i att hans gevär blev igenkorkat av de gamla och uppsvullna bollarna. Han ignorerade också det faktum att han utgjorde en ganska fin måltavla när han satte sig på huk, helt oskyddad, och började plocka bollar.

Vi avslutade vår lekdag med att äta pizza och spela kubb i solen. Mer bilder finns i bildarkivet.

0 comments »

Det har blivit hela tre biobesök på de senaste tre veckorna. Först ut var X-Men Origins: Wolverine och senast såg jag Änglar och Demoner, två filmer som inte var värda sitt minutpris på sisådär sjuttio öre. Men mellan dessa två filmer såg jag Star Trek som - genom att slopa sin sterila framtoning i ett svart hål till förmån för snygga explosioner - är en riktigt bra biofilm.

Sen har jag testat min nya kamera en hel del också. Jag som var så säker på att jag skulle köpa en systemkamera för bara några veckor sen gjorde helt om och köpte en kompaktkamera istället, närmare bestämt en Panasonic Lumix LX3. Det som i slutändan avskräckte mig från att köpa en systemkamera var storleken och priset. Nu blev det en kamera som är så pass nära en systemkamera jag kan komma och ändå få plats med den i jackfickan. Bilden nedan är tagen med just den kameran och inte tänkt att representera den på något sätt, det kan bilderna från Squvalp, en studentfest och diverse fotbollsmatcher göra.

Däremot tänkte jag att bilden ska representera det faktum att jag passerat Öregrund på vägen till en reservlagsmatch på Gräsö. Det var den andra matchen för söndagen. Men att säga att jag spelat två matcher på en dag är nog att tänja på sanningen en aning. För i den första matchen satt jag mest på bänken. Men jag kan med gott samvete säga att jag spelat 1,17 matcher i helgen.

0 comments »

Idag cyklade vi (jag, Marcus och Hede) till Rålambshovsparken för att titta på Squvalp. Det är en tillställning där hyfsat vuxna studenter försöker bygga något som flyter tillräckligt bra för att ta dem ett par meter ut i vattnet. Med lite tur kanske konstruktionen till och med är så stabil att studenterna kan ta sig tillbaka till strandkanten torrskodda. Det finns några bilder i bildarkivet.

Idag gjorde jag en liten film också. Marcus - klasskamrat och granne - är nämligen ganska duktig på att veva. Och han är väldigt stolt över det. Förra gången han vevade - på båtmässan - hamnade han på någon topplista. Då berättade han om sin bedrift ungefär fyra gånger per dag under de följande tre veckorna. Idag var han överlägset först. Så nu är frågan hur länge jag kommer få höra om det här.

6 comments »