Jag var först lite tveksam till StarCraft. Jag var av uppfattningen att strategispel ska spelas i ett lugnt och sansat tempo, och tävlingsformen där det klickas och knappas femtonhundra gånger i minuten för att föra ett sjufrontskrig samtidigt som man tillverkar nya enheter och byggnader tilltalade mig inte riktigt.
Men jag har ändrat inställning. StarCraft är en genialisk skapelse av två anledningar. Rankingsystemet som ser till att matcha en mot motståndare som gör att det alltid känns som att man har en chans. Den andra anledningen är samarbetet. Att tillsammans med sina vänners arméer klampa in och förgöra motståndarens bas är barnsligt kul. Visserligen så slutar det oftast med det motsatta, men det är lite som golf skulle jag tro, har man upplevt det där perfekta slaget vill man uppleva det igen. Och även om det i grunden är samma sak i varje match, det vill säga en jävla massa skjutande, sprängande och mineralsamlande så blir ändå varje match unik.
Jag spelar på en ganska blygsam (läs: kass) nivå, ändå kan jag inte undvika att vara lite småstolt över min senaste seger där jag faktiskt utnyttjade min motståndares svagheter och utarbetade någon form av strategi annat än “bygg-så-många-soldater-du-orkar-och-håll-tummarna”. Genom lite spionage så såg jag att han satsade på infanteri, men inga tanks, och han verkade inte ha någon större koll på sina omgivning, så jag knallade ner till hans bas med min underlägsna armé och byggde ett litet bo, tillika välkomstkommitté.
För två månader sen sprang Sigge omkring på tomten. Varmt som fan var det. Och torrt.
Så varmt att Lina och jag tänkte åka in och köpa en luftkonditioneringsapparatmaskingrej för ett par tusenlappar. Men alla var slutsålda. Några dagar senare blev det betydligt svalare. Och så här i efterhand är jag tacksam över att de var slutsålda. De där pengarna kan komma väl till pass i höst eftersom jag fortfarande befinner mig i något slags sysselsättningsvakuum.
Nu kan det låta som att jag planlöst går omkring och väntar på att drömjobbet ska komma till mig. Det är inte helt sant. Jag spelar StarCraft 2 medan jag väntar. Tyvärr har jag en bit kvar tills pris- och sponsorpengarna börjar rulla in.
Så jag håller tummarna för att jag får något av de tre jobben jag sökt eller att det löser sig med den där utbildningen jag sökte i andra hand.
Internskämts-varning!
Det där är resultatet av alldeles för mycket fritid. Och den där filmen får nog ändå räknas till en av de vettigare saker jag gjort på sista tiden. Men jag tror att det här med att bli hemmaman skulle passa mig, sitta framför datorn dagarna i ända med undantag för hushållssysslor som att laga mat, diska, tvätta och städa. Problemet är bara att det skulle passa mig i kanske två veckor till, sen kommer jag att börja klättra på väggarna…
“Norrländska befäl är ju toppen, går runt och småler lite för sig själva, yttrar inte ett ord för mycket, skiner upp när skotrar eller fiske nämns och är ordentligt duktiga på att påpeka brister hos stockholmare”
/ Aspirant Bodis, 16 januari 2010
Sju månader i kamouflagemönstrade kläder är över.
Höstens planering är långt ifrån färdigspikad. Men de närmaste veckorna ser det ut som om jag har hustomtetjänst hos Lina i Linköping.
Tillkännagavs idag. Vem vill köpa en LX3?
Min LX3 är fantastisk för sin storlek. Men mindre brus i bilderna, mer zoom och skarpare video är tillräckligt bra argument för en uppgradering.
Pillade lite med Premiere Pro och After Effects. Slutresultatet blev inte alltför pjåkigt och jag har lärt mig en hel del om motion tracking, mattes och special effects.
Nej. Det finns ingen Spettjägarattackpatrull på riktigt. Som medlem i Spettjägarattackpatrullen är jag nämligen skyldig att förneka all kännedom om dess existens.
Vart tog vägen vägen? Jag har ingen aning. Idag fick jag ett dåligt besked som var ännu sämre än väntat. Dessutom så kommer jag inte få reda på hur det blir med mitt alternativ förrän tidigast i augusti. Men att det beskedet innefattar ordet högkvarteret i kombination med de tre orden – väntar på beslut – är inte direkt förtroendeingivande.
För tjugotvå timmar sen började min semester. Om tjugotvå dagar och tjugotvå timmar är den slut.
Den obligatoriska filmen från midsommar. Det här året dock utan fotboll, men med tre-och-en-halv-kamp istället. Bilderna får vänta till nästa helg. Nu väntar nämligen en vecka i skogen utanför Boden.
I år är landet lite större och lite bättre jämfört med förra året. Några tiotal meter bort har vi satt potatis på en liten snutt av en åker och i några krukor utanför bild finns ett par chiliplantor.
Reservplats. Igen. Men skillnaden den här gången är att besvikelsen är stor. Mycket stor. Jag ska försöka trösta mig med en ny dator. Den som sa att lycka inte kan köpas för pengar var antingen fattig eller dum.
Förra veckan hade vi någon form av överlevnadsvecka, eller Texas Ranger School, som vår kapten valde att kalla den. Veckan kom främst att handla om att inte äta något och att gå omkring med en ryggsäck som skulle få vilken masochist som helst att slå frivolter av lycka . Det hela varvades med lite teorilektioner om överlevnad i naturen och att ligga och vänta i en blöt myr. Smekmånaderna hos Försvarsmakten är defintivt slut.
För övrigt så gav jag upp spelet Dragon Age: Origins för några minuter sen. När jag insåg att jag klickat mig förbi varje dialog under spelets senaste två timmar, att jag hellre går ner och diskar än går och försöker få en jävla smed att reparera den lokala milisens vapen och att den främsta anledningen till att jag fortsätter spela är att jag har betalat för spelet då är det nog dags att sluta spela.
Så nu impulsköpte jag Splinter Cell: Conviction.
En vulkan på Island satte stopp för hotellvistelse och lägenhetsvisning i Linköping. Addera sedan helgtjänst nästa vecka och helt plötsligt blev vistelsen här tre veckor lång. Men en spelkonsol och lite snask senare känns det helt plötsligt riktigt bra.
